Fran en byjanta till en annan.

Tack Inga Britt for ditt fina mejl.

Jag blev alldeles varm och "fuzzy all over" nar jag laste det och du inspirerade mig som vanligt till en uppsjo av tankar.
Jag tror att nar vi aldras, blir aldre i tidsenheter raknat, tror vi att aven vart kansloliv, vara tankar, varderingar och andra "non tangible" egenskaper som finns inombord, ocksa maste aldras. Men som bade du och jag larde oss redan fran barnsben i byarna dar vi vaxte upp, livet ar en kort tidsrymd mellan fodsel och dod.
Vi visste att man inte kan ta nagot for givet, blev en hast halt, var man tvungen att skjuta honom, trampade en ko pa sin spene riskerade hon samma ode. Att grisen skulle bli middagsmat pa hosten och honsen lite nu och da forefoll sig ocksa naturligt. Det var inte mycket annorlunda med oss manniskor. Olyckshandelser fick ofta fatala foljder. Det var sex mil fran min mors hem till sjukhuset i PItea och bilvag kom inte forran under mellankrigstiden. Halta och lytta och mentalt annorlunda hade sin givna plats i vart samhalle.
Med denna bakgrund djupt nergravd i vara gener kom sa efterkrigstiden med allt vad det innebar av automatik, elektronik och microvagsugnar. Vi bosatte oss i fororter dar alla var precis likadana - mamma, pappa och ett par barn, kanske aven hund och katt. " Little boxes on the hillside and they are all made of tickey-tackey and they are all made just the same".
Ibland undrar jag hur vi klarade av hjarntvatten utan att forlora oss sjalva, eller gjorde vi det, kanske bara lite grann men inte mer an att vi kan hitta vara ursprungs-fron och forsiktigt "nurish them back to life again." Vi glomde bortt att en flock av manniskor eller djur, maste best av alla sorter annars kommer styrkan att urholkas och flocken skingras. Vi bestamde oss att vi alla kunde vara bade "leaders and followers at the same time."
Nu sitter vi med vara radslor och vagar inte tala om dem oppet och naturligt som vara modrar, mormodrar och mormorsmodrar gjorde med samma tonfall som nar de redogjorde for fodslar, vigslar och moraliska spekulationer pa nagon annan kvinnas beteende.
Underbara bya-skvaller, ett tacke av omsorg och verklig tillgivenhet som inneslot alla eftersom alla fick plats under det. Ingen uteslots utan man var lika intresserad av var by-horan hade for sig som hur Tok-Johan hade klatt ut sig till fagelskramma och stallt sig mitt i kornakern for att ge krakor etc en verklig laxa nar han flaxande sprang omkring. For att inte tala om allas sjukdomar som noga redogjordes for med rikliga detaljer inklusive beskriving av medecinen som lakaren hade foreskrivit. Fungerade inte den kanske nagon annans medecin kunde gora den onskade nyttan. Grannarna kom pa oannonserade besok, forstugedorren var aldrig last, var ingen hemma gick man till nasta granne for att fa sig en kopp kaffe och en pratstund. Arende behovde man inte ha. Socker lanades koppvis och aterlamnades med rage.

Inga-Britt,; Vi kunde aldrig ge vara dottrar vart rika arv, vi kunde bara se hur de kompenserade sina liv genom en okad materialism och hur deras krav pa sju sotebrodsdagar per vecka inte syntes minska, tvartom. Vi ser hur de lider under alla sina roller som vi hjalpte till att skapa under "jamlikhetens tecken", Supermammor som gor karriar och samtidigt engagerar sig politiskt, fackligt och kyrkligt och dessutom pa fritiden malar tavlor och skriver bocker, allt medan de foder sina barn, alskar sina man ofta den ene efter den andrer,det ar vad vi gav dem som modell att leva upp tid.
Jag menar inte att vara nostalgisk och glorifiera mitt Visttrask byaliv av i gar, jag forsoker att fa ordning pa mina egna tankar och kanske ge dig anledning till att tanka ett par for dig sjalv. Ett har jag lart mig och haller stenhart fast vid och det ar att "life is not how we handle the storms, it is how we dance in the rain.
Manga, manga kramar till dig och de dina.
Din van Kamilla fran Visttrask. 11-04-2010