Geografi lektion

Alla Ni som inte riktigt vet var gränserna för den renaste Pitebondskan gick, ta fram kartan eller googla och följ med.
Från Jävre i söder och nordväst via Myrheden upp till Gråtrask, sedan nordöst via Lauker- Moskosel, ta Burma vägen till Kobdalis. Sedan är det bara att i stort sett följa Piteå älvdal ner till alla träsken, Krokträsk, Pålsträsk, Klöverträsk och ut till Måttsundsviken.
Allt inom Norrbottens län, vilken i sig kan vara svårt att definiera. Från början var vi ju endera Västerbotten eller Österbotten, allt annat var Lappland och alla var glada och nöjda. Vi visste var vi bodde och resten av världen brydde sig inte så värst vidare i saken. Efter 1809 års förlust trots Runebergs epos om hur vi älskade Sveaborg i Åbo fick vi en gräns i Torneå älven. När sedan besluten kom om att indela landet i län och man kände sig tvungen att dela upp Lappland och på något sätt bestämma vad hela 25% av den Svenska marken skulle heta, fick vi Norrbottens län och Västerbottens län och alla var glada och nöjda igen.
För mitt folk uppe i Gränslandet runt Vistträsk och Muskus sjöarna med Manjärv sjön som knutpunkt via Alterån till Piteälven, hade det absolut ingen betydelse. Man hade sitt språk och eftersom ingen flyttade iväg och Samerna eller Lapparna som de ursprungligen kallades hade sitt språk visste man precis var man hade varandra. Råkade man förirra sig ner mot Vilhelmina fick man anstränga sig en smula för att förstå dem men oftast gick det alldels utmärkt. Det var bara när folk ifrån Stockholm, som i stort sett innebar alla som inte hörde hemma i Norr eller Västerbotten, kom och talade sin Svenska som det blev förvirring och huvudskakningar. Alla nickade till varandra och ingen förstod vad den andra sa och alla var i stort sett nöjda när visiten var över. Allt skulle fortfarande ha varit alldeles perfekt hade inte någon nere i Stockholm beslutat om allmän folkskola och satt prästerna som vanligen sysslade med de rent gudliga orden nu fick de husförhörs plikter till råga på allt elände. Katekesen blev stötestenen för de flesta och den magiska bron som ledde bort och ut till den stora svindlande världen för ett fåtal. Nu kunde man äntligen kommunicera med varandra och alla var i stort sett glada och nöjda igen.
Vart urgamla språk, som nog är väldigt likt den gamla svenska som talades på15- och 1600 talet, när Gränslandet koloniserades, får på inget vis tillåtas att helt försvinna helt. Det finns ett gamalt talesätt som jag avslutar med som tröst, - Vorsch man än faar, noo fensch hä en Peitbo som ha vöre däär. Vi har ju en vana att ge oss ut för att se oss omkring här i världen när vi känner oss trängda uppe i vårt eget land.
Det finns bevarat en klagoskrift från slutet av 1700 början av 1800 talet när en nybyggare beklagade sig över att en granne hade slagit upp sina bopålar fem mil ifrån hans eget nybygge och petitionen handlade om att han få honom bortkörd på grund av trängsel. Därav anledningen att vi har behov av att ge oss av ut i världen nu och då, i mitt fall blev det Texas.
Copyright©kamillakirchNov2010