Geografi lektion

Alla Ni som inte riktigt vet var gränserna för den renaste Pitebondskan gick, ta fram kartan eller googla och följ med.
Från Jävre i söder och nordväst via Myrheden upp till Gråtrask, sedan nordöst via Lauker- Moskosel, ta Burma vägen till Kobdalis. Sedan är det bara att i stort sett följa Piteå älvdal ner till alla träsken, Krokträsk, Pålsträsk, Klöverträsk och ut till Måttsundsviken.
Allt inom Norrbottens län, vilken i sig kan vara svårt att definiera. Från början var vi ju endera Västerbotten eller Österbotten, allt annat var Lappland och alla var glada och nöjda. Vi visste var vi bodde och resten av världen brydde sig inte så värst vidare i saken. Efter 1809 års förlust trots Runebergs epos om hur vi älskade Sveaborg i Åbo fick vi en gräns i Torneå älven. När sedan besluten kom om att indela landet i län och man kände sig tvungen att dela upp Lappland och på något sätt bestämma vad hela 25% av den Svenska marken skulle heta, fick vi Norrbottens län och Västerbottens län och alla var glada och nöjda igen.
För mitt folk uppe i Gränslandet runt Vistträsk och Muskus sjöarna med Manjärv sjön som knutpunkt via Alterån till Piteälven, hade det absolut ingen betydelse. Man hade sitt språk och eftersom ingen flyttade iväg och Samerna eller Lapparna som de ursprungligen kallades hade sitt språk visste man precis var man hade varandra. Råkade man förirra sig ner mot Vilhelmina fick man anstränga sig en smula för att förstå dem men oftast gick det alldels utmärkt. Det var bara när folk ifrån Stockholm, som i stort sett innebar alla som inte hörde hemma i Norr eller Västerbotten, kom och talade sin Svenska som det blev förvirring och huvudskakningar. Alla nickade till varandra och ingen förstod vad den andra sa och alla var i stort sett nöjda när visiten var över. Allt skulle fortfarande ha varit alldeles perfekt hade inte någon nere i Stockholm beslutat om allmän folkskola och satt prästerna som vanligen sysslade med de rent gudliga orden nu fick de husförhörs plikter till råga på allt elände. Katekesen blev stötestenen för de flesta och den magiska bron som ledde bort och ut till den stora svindlande världen för ett fåtal. Nu kunde man äntligen kommunicera med varandra och alla var i stort sett glada och nöjda igen.
Vart urgamla språk, som nog är väldigt likt den gamla svenska som talades på15- och 1600 talet, när Gränslandet koloniserades, får på inget vis tillåtas att helt försvinna helt. Det finns ett gamalt talesätt som jag avslutar med som tröst, - Vorsch man än faar, noo fensch hä en Peitbo som ha vöre däär. Vi har ju en vana att ge oss ut för att se oss omkring här i världen när vi känner oss trängda uppe i vårt eget land.
Det finns bevarat en klagoskrift från slutet av 1700 början av 1800 talet när en nybyggare beklagade sig över att en granne hade slagit upp sina bopålar fem mil ifrån hans eget nybygge och petitionen handlade om att han få honom bortkörd på grund av trängsel. Därav anledningen att vi har behov av att ge oss av ut i världen nu och då, i mitt fall blev det Texas.
Copyright©kamillakirchNov2010

Pitebondskan eller -Peitmåle, som den kallas av orsbefolkningen.

Först ett par nödvändiga uttalsregler.
O uttalas allid som o i orm och aldrig som å (jfr svenskans kom). Pitebondskans vokaler är alltid korta och l är alltid tjockt och gutturalt. När de är långa dubbelskriver jag dem. Eu uttalas som ew och är ett tonlöst ljud. Annars får ni försöka så gott ni kan att uttala orden som jag försöker att skriva fonetiskt. Kan ni inte så leta reda på första bästa Pitebo och förhoppningsvis kan han eller hon hjälpa er. Kom ihåg att uttalet är beroende av satsen det står i.
Jag hoppar över bokstaven A bara för att vara –twäschför.
Baklänges, -åtabak. Medan bakom kan endera vara -bake, -bakomdel, -bakaför, -bakana eller bakerom. Eftersom Pitebondskan betonar maskulina och feminina ord olika blir således, bakom den endera -bakija (fem) och- bakeijen (mask). På samma sätt blir den bakre, -bakerena (fem) och -bakerenn (mask). Bortom, -bårtaför eller bårterom. Medan bortre blir –bårterom eller bårtrena och längst bort – bårtesteij.
Blåsa ar ett annat intressant ord. Först har vi –blåås, sedan - dreiv, - goola och -snägg beroende på on det är snön som blåser. På vintern när – bleida (tövader) är på gång kan det även blåsa –vattot.
Nu när ni är riktigt förvirrade börjar jag med ordlistan och sätter för säkerhets skull in orden i en liten mening när jag tror att det behövs.
Barnsligt, - baschli, -fjesa, -tjoller, -fjåås, -swåll, -tjåål och –tjåijma allt beroende på sammanhang förståss. Påtschen vaar gaoude swållat. (pojken var ganska barnslig)
Boll, -moijl. Flitschen snoor moijl’n miila beina å g vorader. (flickorna kastade bollen mellan varandras ben)
Bit, -beijt, -stjääft och bjuda, -plääga. Jär dö bjöde en stjääft, jär dö plääga. (Var inte nödbedd)
Blinka, -blaask och bjällra, -tjuuka . En’ Jobb blaske då tjuuka foll å bårta stuttingen. Johan blinkade när bjällran föll ner från kälken.
Bred, -breijd, ta stor plats, -legotrang eller storåmme. Bredvid, -i’bräjdd, -utane, -åtvä, -utai’n. Medan vid blir –öte’.
Bror, -bråor. Brottas, -brotes, -kamphurres, -tampes, flååke, tumultes. Döm våour bröör å tumultes opa jäärla. Bröderna brottades på gården.
Brunn, -tjiila och brunstig, -knashk. Å Elida varr så knashk, va nögese snör a’ ne tjiila. Elida var så brunstig att vi var tvungna att kasta henne i brunnen, underförstått att kyla av henne.
Bröd, -bröö, -tonnbröde, kakobröde, skarpkako’n, mjukakoän, lempa och tull (mjukt tunnbröd) en brödbit , -kakostjäft
Bubbla, -pooll medan bubbla som verb, bövle, klåok, kolke, bååla jfr burra upp, -orre opp
Jag – ii, du – deu, vi - vää, dom –dömm, han –e’n, hon - a’ …. konna pråta Peitmååle.
.

Fran en byjanta till en annan.

Tack Inga Britt for ditt fina mejl.

Jag blev alldeles varm och "fuzzy all over" nar jag laste det och du inspirerade mig som vanligt till en uppsjo av tankar.
Jag tror att nar vi aldras, blir aldre i tidsenheter raknat, tror vi att aven vart kansloliv, vara tankar, varderingar och andra "non tangible" egenskaper som finns inombord, ocksa maste aldras. Men som bade du och jag larde oss redan fran barnsben i byarna dar vi vaxte upp, livet ar en kort tidsrymd mellan fodsel och dod.
Vi visste att man inte kan ta nagot for givet, blev en hast halt, var man tvungen att skjuta honom, trampade en ko pa sin spene riskerade hon samma ode. Att grisen skulle bli middagsmat pa hosten och honsen lite nu och da forefoll sig ocksa naturligt. Det var inte mycket annorlunda med oss manniskor. Olyckshandelser fick ofta fatala foljder. Det var sex mil fran min mors hem till sjukhuset i PItea och bilvag kom inte forran under mellankrigstiden. Halta och lytta och mentalt annorlunda hade sin givna plats i vart samhalle.
Med denna bakgrund djupt nergravd i vara gener kom sa efterkrigstiden med allt vad det innebar av automatik, elektronik och microvagsugnar. Vi bosatte oss i fororter dar alla var precis likadana - mamma, pappa och ett par barn, kanske aven hund och katt. " Little boxes on the hillside and they are all made of tickey-tackey and they are all made just the same".
Ibland undrar jag hur vi klarade av hjarntvatten utan att forlora oss sjalva, eller gjorde vi det, kanske bara lite grann men inte mer an att vi kan hitta vara ursprungs-fron och forsiktigt "nurish them back to life again." Vi glomde bortt att en flock av manniskor eller djur, maste best av alla sorter annars kommer styrkan att urholkas och flocken skingras. Vi bestamde oss att vi alla kunde vara bade "leaders and followers at the same time."
Nu sitter vi med vara radslor och vagar inte tala om dem oppet och naturligt som vara modrar, mormodrar och mormorsmodrar gjorde med samma tonfall som nar de redogjorde for fodslar, vigslar och moraliska spekulationer pa nagon annan kvinnas beteende.
Underbara bya-skvaller, ett tacke av omsorg och verklig tillgivenhet som inneslot alla eftersom alla fick plats under det. Ingen uteslots utan man var lika intresserad av var by-horan hade for sig som hur Tok-Johan hade klatt ut sig till fagelskramma och stallt sig mitt i kornakern for att ge krakor etc en verklig laxa nar han flaxande sprang omkring. For att inte tala om allas sjukdomar som noga redogjordes for med rikliga detaljer inklusive beskriving av medecinen som lakaren hade foreskrivit. Fungerade inte den kanske nagon annans medecin kunde gora den onskade nyttan. Grannarna kom pa oannonserade besok, forstugedorren var aldrig last, var ingen hemma gick man till nasta granne for att fa sig en kopp kaffe och en pratstund. Arende behovde man inte ha. Socker lanades koppvis och aterlamnades med rage.

Inga-Britt,; Vi kunde aldrig ge vara dottrar vart rika arv, vi kunde bara se hur de kompenserade sina liv genom en okad materialism och hur deras krav pa sju sotebrodsdagar per vecka inte syntes minska, tvartom. Vi ser hur de lider under alla sina roller som vi hjalpte till att skapa under "jamlikhetens tecken", Supermammor som gor karriar och samtidigt engagerar sig politiskt, fackligt och kyrkligt och dessutom pa fritiden malar tavlor och skriver bocker, allt medan de foder sina barn, alskar sina man ofta den ene efter den andrer,det ar vad vi gav dem som modell att leva upp tid.
Jag menar inte att vara nostalgisk och glorifiera mitt Visttrask byaliv av i gar, jag forsoker att fa ordning pa mina egna tankar och kanske ge dig anledning till att tanka ett par for dig sjalv. Ett har jag lart mig och haller stenhart fast vid och det ar att "life is not how we handle the storms, it is how we dance in the rain.
Manga, manga kramar till dig och de dina.
Din van Kamilla fran Visttrask. 11-04-2010

Titta pa min bild av katten som speglar sig.

Jag har just lagt upp en bild som sager allt om sjalvfortroende. Det ar just sjalvfortroendet som ar den stora skillnaden mellan Norrbotten och Texas. Hemma i Sverige rader ju tyvarr jantelagen och man ska vara blygsam och lata andra beromma och far man en komplimang ska man svara typ; - usch den har gamla trasan..., aven om man kopt den bara for nagra dagar sedan. Men sjalvfortroende var det som jag skulle blogga om.
Jag hade ett enormt sjalvfortroende nar jag var barn. Som femaring kunde jag klattra upp pa taket pa vart tvavanigshus och balancera pa takasen, och jag gjorde det ocksa. Jag kunde tala med djur och jag visste att de kunde forsta mig. Jag kunde knappt vanta tills dess att jag skulle fa borja skolan och fa veta massvis med nya ting.
Efter sex arig folkskola, 4-arig realskola, 4 arigt gymnasium kom jag till slut till Uppsala i min Quest att fa veta nya ting. Under tiden hade jag betalat dyrt med mitt sjalvfortroende eftersom varenda larare alltid papekade att varlden var helt annorlunda an vad jag trodde. Men mitt ursprungliga sjalvfortroende var illa medfaret. Jag trodde mig inte langre kapabel att gora jamforelsevis samma sprang ut i det okanda, som att klattra upp pa ett tva vaningshus nar jag var barn. Men jag var modig nog att avlsuta ett misslyckat aktenskap och acceptera ett nytt frieri som innebar att flytta till Texas. Inte illa for Camilla, som min far brukade saga nar jag gjorde nagot som han tyckte var bra.
Har i Texas fick jag lara mig helt nya uppfattningar om vardet av sjalvfortroende. Nerbaddad i folkets gener ar det faktum att Texas faktiskt var en egen stat som frivilligt gick med i unionen och darfor anser sig ha en besserwisser ratt nar det galler resten av varlden. Jag fick lara mig att jantelagen inte existerar och att om jag siktar pa stjarnorna och hamnar pa tradtopparna ar det battre an att sikta pa tradtoppen och sla huvudet i en marken. Jag har lart mig att titta mig sjalv i spegeln och se en vacker kvinna som ar modig som ett lejon i stallet for en gammal, ful och fet sadan. Jag har lart mig att om man tanker stora och vackra tankar och omger sig med olika manniskor som har lyckats har i livet har man stora chanser att lyckas sjalv. Att apa efter anses inte pa nagot annat satt an att ge en komplimang. Att sedan graden av att lyckas mats i pengar och att utbildning ar till for folk utan visioner ar en helt annan historia.

Maj, maj i måne, jag kan lura dig till Skåne

Månaden maj, mors dag, blommor, pingst och hopp om ännu en underbar sommar, som alltid har ingett mig både fortjusning och en outsäglig glädje.

Jag minns första gången som jag såg ett första maj demonstrations tåg, förmodligen i slutet av -40talet, med fanor och taktfast masherande som gjorde mig lite rädd där jag stod med min ena näve fast förankrad i mi n fars byxben. Minen på deltagarna var allvarlig och blicken var fäst någonstans i horisonten. Jag minns att jag frågade min far om de var arga på någon. Han log när han svarade och sa, ja det kan man nog påsta att de är på sätt och vis. Merä n så fick jag inte veta om arbetarkampen uppe i min hembygd den gången. Senare berättade han om hur arbetarrörelsen hade uppstått och hur den allmänna rösträtten hade gjort det möjligt för dem att uppnå avtal med arbetsgivarna om ett bestämt antal arbetstimmar per vecka och liknande, som vi i dag tar som självklara, rättigheter.

När jag sedan kom till Uppsala och började läsa Juridik 1968 upplevde jag en annan sorts 1'a maj demonstration. Nu var det studenter som av solidaritet med arbetstagare som masherade taktfast och med lyftade fanor. Deras ansikten var inte allvarliga, tvärtom de var glada och en del av dem sjöng när demonstrationen tågade förbi mig där jag stod nere vid Fyrisån och begrundade det hela.

Men som alltid här i livet hedras männen först och kvinnorna senare.

Den sista söndagen i maj var alltid Mors dag. På Morsdags korten som vi fick göra själva under teckningstimmarna i skolan till det senare färdig tryckta korten, kunde man läsa olika vackra verser som tillägnades mor. Den som jag alltid skrev i mina allra första kort och mitt sista kort innan jag flyttade till Texas 1980, som var en keramikplatta med vackra blomster girlanger men med samma vackra text, Mor lilla mor, vem är väl som Du, ingen i hela världen.

Den plattan var mitt sista morsdagskort och det var också en av de sista saker som jag försiktigt plockade ner från köksväggen 2001 och la i lådan av saker som skulle slängas bort efter det att min mor hade dött.

Den som vantar pa nagot gott............

Min lycka ar nastan fullstandig. For ett par veckor sedan fick jag en lange efterlangtad bok av min van Bosse, hemma i Uppsala. Han sande mig en nastan komplett ordbok, ungefar 300 sidor, av Pitebondska till Svenska med forklaringar och uttalsregler. Det allra underligaste var att han hade fatt lov till att jaga den runt halva Sverige innan han tills sist hittade den nere i Tingsryd, Smaland, i ett antikvariat. Vad den nu gjorde dar kan man undra, men jag antar att den var pa vag till mig hit till Texas. Har kan jag nu sitta i min skonaste fotalj och njuta av ett par sidor i taget. Varje ord framstar inte bara i sin fulla mening utan paminner mig ocksa om den sarskilda personen som jag horde ordet fran. Mest var det mamma och pappa forstass, men alla som levde i mitt Visttrask i slutet av 40-talet och under 50-talet var helt tvasprakiga. Speciellt de gamla som var fodda fran ar 1875 och fram till 1900 hade ett otroligt farggrannt och genuint sprak dar inte manga "svenska" ord annu hade vunnit intrang. Det kanns ocksa lite vemodigt att sitta och veta att detta vackra sprak ar pa utdoende. Min bror Bernt sa just at mig forra sommaren att var generation ar den sista som kan tala Pitebondska flytande, de yngre enligt honom talar Svenska med pitebondsk brytning men utan den speciella gramatik som Pitebondskan sa vackert och karnfritt uttrycker i Huven och Vurjen och alla diftongerna i orden "borta, utet, ina, ovadel, nederom. Well, battre en smula av det goda an ingen kaka alls tycker Kamilla, men synd ar det.

Fet tisdags bullar och skidturer i tysta skogar

I Februari nar dagen redan har "langtat" som man sa forr i varlden och darfor gett storre tid att njuta av solen om an bara ett par timmar mer sa inger den hopp om var och sommar. Jag minns att nagon gang i Februari blev det Fet-tisdag innan fastan borjade pa Ask-onsdag. Gladjen i att se den stora bullen med sitt avskurna lock, som tronade ovanpa gradde och mandelmassa, sakta simma runt i tallriken som var fylld med varm mjolk ar nog det minne av just Fet-tisdag som etsade sig fast i mitt minne. Min mor bakade ibland semlorna sjalv men ibland foll hon for frestelsen att kopa hem nagra fran Nilssons bageri i Visttrask. Dom kom i en vit fyrkantig kartong och ibland hade lite av gradden smetat av sig pa insidan av locket och kanterna och jag fick skrapa av dne med en sked. Senare blev Februari den manad som varje 4'e ar hade en extra dag och darfor blev det aret kallat skottar. Som barn undrade jag vad som skulle skjutas men senare larde jag mig att den dagen var ocksa den enda dagen som en kvinna kunde fria till en man, kanske darav "skott" for att betona det underliggande hotet, vad vet jag. Men sjalv fick jag aldrig uppleva frieriet pa skottarsdagen.Sa har i efterhand undrar jag ocksa vem i all varlden jag skulle ha friat till, men det ar en annan fraga. Annars ar nog Februari den manad nar jag njot allra mest att sakta glida fram pa skidor i en tyst skog dar granarnas grenar nedtyngda av snomassorna sag ut som om vispgradde lag pa dem och sakta rann over. Jag och min kusin Roland "stjiddre" ofta till Stormyrkammen dar det fanns nagra backar att aka i. Jag undrar just om jag nagon gang till i livet kommer att kunna aka skidor i en tyst skog eller om jag far noja mid med minnena darav.